Så ärlig & öppen jag vågar vara.

 

Men jag har vart så stark så länge nu, för att jag känner att jag måste vara det som stora syster & som äldsta barnet. Men när jag är ensam så bryter jag ihop i tusen miljoner miljarder biljarder bitar, mest är för att jag saknar mormor som in i helvete, men också för att detta var det som fick allt att rinna över, hon betyder så oerhört mycket för mig. Utan henne hade jag aldrig vart den personen jag är idag. Hon älskade mig för allt jag gjort & stöttat mig i alla lägen, vad det än varit. Hon har ställt upp för mig på alla sätt & vis, igenom hela mitt liv. 

 

Jag har vart nära henne hela livet. Jag är hennes första barnbarn. Men i 10 år har hon funnits vid min sida, dag som natt. Jag har kunnat ringa henne när som helst & hon hade svarat. Att jag inte kan ringa henne nu när jag är ledsen gör så jävla ont. Jag vill bara höra hennes röst, vill höra henne säga hur fantastisk jag är och hur jag klarar allt jag tar mig till & att jag är helt otrolig, önskar jag hade det inspelat. Jag vill inte leva utan henne. Jag vill ha tillbaka min mormor! Jag vill ha tillbaka min trygga punkt, du var den som höll mig nere på jorden och fick mig att tro på mig själv, att må bättre än vad jag gjort på flera år. Jag vill att allt skulle vara som det var för ett år sedan. Jag vill krama dig, jag vill höra ditt skratt.

 

Att vara på begravningen var det värsta vi alla vart med om, utan tvekan. Jag ville bara krama om kistan men det kan man ju inte göra & jag tror inte att jag var den enda som tänkte den tanken. Jag ville att du skulle öppna kistan och säga att du inte skulle någonstans. Jag ville inte att du skulle försvinna. Jag är så rädd att du ligger och fryser nu, att du känner dig ensam, att du inte fick gjort de du ville elle sagt att du ville ha sagt, för det fick inte jag. Jag ville inte slänga ner blomman efter dom sänkte ner dig, jag ville inte att du skulle försvinna ifrån mig, ifrån oss igen. Jag ville bara vakna upp och att allt skulle vara bra igen. Går inte en sekund utan att jag eller någon i familjen tänker på dig. Jag vet faktiskt inte hur jag skall gå vidare. Känns som jag förlorat allt jag hade. Att jag inte har någon som backar mig (missförstå mig rätt, älskar min familj men jag har speciella band till alla). Hade det inte vart för Mattias i kyrkan, så hade jag aldrig någonsin kunnat hålla mig från en panikattack, utan han hade jag fått gå därifrån. Utan han hade jag inte orkat någonting.

 

Jag är rädd att du inte kommer ihåg eller att jag glömt att säga till dig rakt ut, tack för att du hjälpte mig. Tack för att du fanns där när ingen annan fanns. Tack för att du tog hand om mig när mamma lämnade. Det är första gången jag skriver det förresten. Du och jag hade många hemligheter, och jag skall bevara varenda en tills vi ses igen. Jag har blivit en jävel på att hålla inne mina känslor dessa åren vartfall. Jag har också blivit bra på att fejka när jag är glad eller mår bra. Men nu så är det alldeles för mycket för att jag skall kunna hålla inne detta längre. Jag älskar min familj & vi alla sörjer på varsitt sätt. Vissa gråter mer, andra mindre, jag skriver hellre ut vad jag känner än att prata om det. Så detta är väll som ett öppet brev för alla som känner  sig manade att läsa.

 

Men mormor, du skall veta att jag älskar dig över allt i hela universum och att jag kommer sakna dig varje dag i resten av mitt liv. Jag kommer fortfarande att berätta saker för dig, om det så är på sms, telefonsvarare, rakt ut eller vid graven. Jag blir bara så sjukt ledsen över att du inte får vara med när någon av oss gifter sig, när jag eller någon av dina barnbarn eller A får barn. Men du kommer vara den första som får reda på dessa saker från mig vartfall, det hade du vart ändå, förutom Mattias då. Och morfar, du kommer inte läsa detta säkert, men om du gör det så älskar jag dig så himla himla mycket & du är minst lika envis och stark som mormor. Jag ser upp till er båda två så mycket och ber om ursäkt för att jag inte var lika nära dig som mormor. Men du har med hjälpt mig lika mycket som mormor, och A också. Ni fanns där för mig oavsett.