KLEIST ❤ -

Ja, jag vet jag suger på att blogga (börjar bli en ganska standard öppnings fras det där..). But it's true, sorry.

Hur som helst. Mitt liv är fan huller om buller sen jag kom hem. Allt går åt helvete känns det som. Vill bara gråta hela tiden jag är själv typ.. Vet inte varför. Eller jo, egentligen vet jag varför men försöker att glömma allt som hänt. Men en del saker går lixom inte att radera, minnen och sånt som ständigt kommer tillbaka till en 24/7! Palla.. Nej, mormor det är inget farligt som hänt haha. Bara jag som är lite dum. Eller sjukt dum om jag skall vara helt ärlig här.

Känslor, få aldrig det för någon. Jag låter nog sjukt känslokall. Men det är sant. Varenda jävla gång jag får känslor för någon blir jag sårad. Jag blir lurad och spelad med, han får mig att tro att han tycker detsamma om mig, får mig att få mer känslor. När jag väl är där. Har låtit mig känna känslor jag egentligen inte ville känna från början. Ne då försvinner allt han någonsin kännt. Slutar snacka med mig. Säger att inget någonsin har betytt något. Allt är ett spel. Varenda gång händer detta. Så nej, jag vill inte ha känslor. Varken kärlek eller något. Önskar att jag seriöst kunde stänga av allt som har med känslor att göra. Vill inte vara glad, inte arg, inte ledsen. Ingenting. Jag känner antingen för mycket eller för lite, aldrig något mittemellan.

Det börjar bli sjukt störande allt. Inte bara detta utan är så sjukt mycket mer som händer runt om mig. Känner press på jobbet & på träningen. Känner att jag inte passar in någonstans just nu. Varken hemma, jobbet, hallen eller gymmet. Eller ens Norge. Vet inget. Är så kluven i allt. Jag älskar alla ställena, jobbet, hemma, hallen, gymmet & Norge. Men varför hör jag inte hemma någonstans här? Fan va depp jag låter haha..

Vi har NM snart & har aldrig haft sån ångest innan typ, jo men inte samma sätt. Vi måste klara stunt, jag måste se bra ut i uniformen, jag måste göra bra ifrån mig, får inte missa en enda träning. Vill inte bli reserv. Känner press på mig att jag MÅSTE klara detta. Jag måste vara bra nog.

Dagarna blir lättare hemma nu iaf när två nya flyttat in här, som jag klickat med rätt fort. Emilia e helt underbar, vi är så lika på något sätt. Skrattar åt samma saker haha. Samma med han andra. Men ändå.

Jag saknar min familj. Jag saknar att ha någon här. Känner mig sjukt ensam även om jag har tusen personer runt om mig. Är vaken hela nätterna, min hjärna låter mig inte slappna av.. Omg.